Apropå en reklamfilm för modemärket Ravishing Mad. Var går gränsen mellan att göra en parfras, ett plagiat eller en parodi? Ja även om var och en av dessa termer har en tydlig definition enligt uppslagsboken så innehåller många bilder medvetet eller omedvetet några procent av varje. Nu behöver inte detta vara negativt – åtminstone inte så länge det mest är ett plagiat.

Till att böra med finns det inte några gudomliga idéer som inte på något vis är inspirerade av andras tidigare verk eller gärningar. Detta gäller oavsett om man skapar bilder, musik eller någon annan typ av kreativt skapande. Alla utveckling bygger på tidigare intryck. Jag har svårt att inte skratta när konstnärer eller reklambyråfolk påstår att de inte tittar på vad andra gör och att de inte skulle vara influerade av andra.

Som ni sett av tidigare inlägg så är jag just nu lärare på en fotokurs vid Dalarnas Högskola. Studenterna har bland annat fått en uppgift som gick ut på att “härma en konstnär”. De skulle göra en bild på temat “tro, hop, kärlek” och de skulle skapa bilden i den fotografiska stil, teknik och uttryckssätt som tror att den valda konstnären skulle ha använt. Egentligen en klassisk uppgift som förekommer i någon tappning på många konstskolor. Man lär sig mycket på att se hur andra arbetar.

Just parafrasen är en intressant form av konstform – om man nu kan kalla det för en form. Just därför att den innehåller ingredienser av just parodi och plagiat. Den stora biten ärm ju hur mycket av sitt eget skapande som man kryddar det med. En av konstnärerna som mina studenter fick välja var Cindy Sherman som bland annat gjort en hel serie med sina egna versioner av historiska porträtt – fast som oftast med hennes bilder så är det hon själv som är modellen. En helt underbar bildserie.

Just reklammakare verkar ofta ha svårt för att erkänna sina influenser, kanske för att de är rädda för att kunden ska tycka att deras arbete då skulle vara mindre värt. Det här är ju bakvänt, det borde vara konstnärerna som var rädda för detta. För reklambyråns kund är det ju egentligen inte viktigt att reklamen är unik – det viktiga är att den säljer kundens produkt. Det är detta som är syftet med reklamen.

Nu till reklamfilmen från Ravishing Mad. Jag satt och skummade igenom pressmeddelanden när jag hittade deras video som är den första i en planerad serie videobaserade parafraser av kända bilder. Så här skriver de om den: “Modevideor i lågbudgettappning är bara en i raden av samarbeten som svenska modemärket RM nu har inlett med nya musiker, fotografer och konstnärer. Delar av mode och musikindustrins välpolerade och sexualiserade yta ifrågasätts och arbetet och historien bakom varje foto utgör handlingen i filmerna. Samarbetet är ett sätt att sudda ut gränserna mellan kreativa uttrycksformer.” Jag kollade igenom den första filmen som gör en parafras på Annie Leibovitz foto från 1980 på John Lennon och Yoko Ono. Jag tycker detta är en jättekul idé till en kampanj. Varför uppfinna hjulet. Det som jag gillar är just att man öppet erkänner att det inte är en unik ide.

Kommer det att sälja mer kläder? Jag är inte rätt person att bedöma det, jag är nog inte målgruppen för deras kollektion. Det fick åtminstone mig att reagera över deras existens – vilket bara det är ett viktigt delmål inom marknadsföring.

Annie Leibovitz, John Lennon, palgiat, parafras, parodi, Ravishing Mad, Yoko Ono Hide

Senare i vår ska jag köra en kurs för annonssäljare (19:e maj) där jag bland annat ska visa på bildens roll i annonsen. Så nu ska jag hitta lite bra och dåliga exempel. Här är ett som jag hittade (tack till Johan Widen för tipset).

Frågan är – skulle en bild som visade bilen ge ett högre pris för bilen?

För er som är intresserade av kursen “Bild- och fotokurs för annonsmedarbetare” så ska ni kontakta MedieUtbildarna

No tags Hide

Gick förbi två stortavlor i Gävle * med reklam för Dove. De har bilder av äldre kvinnor…

Dove har även tidigare kört kampanjer med bilder som avviker från standardmallen med unga smala modeller. En taktik som jag tror vinner i längden. Det är lite extra intressant att man gör det med en kosmetikprodukt då just de i regel marknadsförs som lyxprodukter då vi unnar oss någon extra genom att använda dem. Det är inte marknadsföring som bygger på att vi ska identifiera oss – snarare att vi ska drömma om det vi inte har. Så ur detta perspektivet kan det tyckas lite modigt av Dove. Jag är dock lite ambivalent till om etta är bra reklam eller inte. Men det är alltid kul med reklam som vågar bryta det gängse anorektiska tonårsidealet.

Sanningen är dock att dessa Dove fotografier av vanliga äldre och/eller mulliga kvinnor oxå är en typ av drömbilder. De känns inte speciellt äkta. De är uppenbarligen rejält retuscherade – fast det gäller ju å andra sidan alla kosmetik bilder så allt ät ju relativt. Nedan är en liten reklamvideo från Dove som belyser hur mycket fix det ligger bakom en ganska ordinär bild för kosmetik. Snyggt producerat för övrigt.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=iYhCn0jf46U]

Tack till etui.se för tipset om denna video.

Här finns fler bloggar om Dove

* Nej jag bor inte i Gävle – är bara där och kör fotoutbildning för journalister på Gefle Dagblad

No tags Hide

Jag har tidigare skrivit om en annons för köpcentrat Backaplan som de hade inför Persiska nyåret. Jag tog upp dessa bilder som del i ett föredrag som jag höll på AGI Bilder för Publicering den 24:e maj. Det är klart intressant att höra hur publiken reagerar på bilderna – säger en hel del om våra fördomar om muslimer.

Denna video visar den delen av fördraget där jag berättar om just denna annons. Vill du se hela föredraget så fin det här: Material från AGI Bilder för Publicering
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=vgHc4lBCJkA]

Här kan du se tidigare inlägg om den aktuella annonsen:
Stötande bild inför Nooroz – vad är fel?
Proteststorm – Perser rasade över bilden i annonsen

No tags Hide